Så här skriver journalisten Ann-Marie Gedda i Sheilas katalog;
En dag i början av 1970-talet stod jag första gången framför ett av Dina verk. Jag minns min häpnad. Kunde man göra textilkonst så?
Det var ett stort oregelbundet sjok, vävt i grova naturfärgade garner och med öppningar som svarta munnar; det var vilt, suggestivt och lockande som en trollformel.
Det måste ha varit vid ungefär samma tid som jag, som journalist, sökte upp Dig i Ditt hem för att skriva om Ditt arbete. Du och Din familj bodde då i ett radhusområde i Nyköpings utkant.
Ditt hem var lika spännande som textilierna Du skapade. Här fanns ull i stora högar från olika exotiska djur - Kolmårdens djurpark låg ju bara några mil bort och därifrån levererade man flitigt ull till Dig - och här fanns påbörjade skulpturer i vävt, stickat, virkat, flätat. I vävstolen arbetade Du med en ny komposition; inplockning av ull i mörka naturfärger och sten och trä associerade till saga och urskog. På spinnrocken tog Du fram garnerna så knutiga och grova som Du ville ha dem.
Du var - vad jag förstår - en av de första av 1960 -talets framstormande textilkonstnärer i Norden, som betonade strukturen, fibrerna, och materialets associationsverkan i Ditt bildspråk. Dina skapelser som kom oss att tänka på offerdjur och trollpackor och allt möjligt annat farligt och fantasieggande, började snart vandra ut på utställningar över hela Norden, i Europa och också i Afrika, USA och Kanada.
För Dig tycktes det vara som att ösa ur hemliga förråd av poetisk kraft och sensibilitet.
Samtidigt som Du fördjupade och förtätade uttrycket i Dina suggestiva kompositioner, började Du också att väva gobelänger i ett annat stämningsläge; var det närheten till havet och Östersjöns skärgård som då, när ni flyttat till Trosa, inspirerade Dig, till Dina många offentliga utsmyckningar med ljusa, grafiska speglingar av klippor, vatten och sol och skuggor? Från det mörka och hemlighetsfulla tog Du i vävstolen steget ut i en friskare, klarare i färgen men inte mindre gåtfull motivkrets: skärgårdens klippformer och vattendjupets skimrande strömdrag över bottenstenarna. Man kan kanske fråga sig om Dina verk är abstrakta kompositioner eller föreställande? Det är av underordnad betydelse. Stenbumlingarna eller klippformationerna som bildar bakgrund till skuggspelet på vävarna är ett medvetet och kärvt formspråk, som har samma suggestionskraft som Dina mörka trollvävar.
Hur väljer en konstnär sin väg? Yttre påverkan och ett inre tryck att tala i bilder och material? Jag tror att Du tidigt visste hur Ditt språk skulle formas ur barndomens upplevelser i Österbotten, nära skogen, träden, stenarna och den mjuka gröna mossan. Det var här, på skogspromenaderna med Din farfar, eller i köket intill Din farmor när hon satt vid spinnrocken och inför en förundrad liten sondotter trollade fram tråden ur ullen, som Din längtan att skapa och berätta i textil uppstod.
Kanske är Du något av en trollpacka själv, flickan från Österbottem, som konsekvent och medvetet har vidgat Ditt bildspråk till allt starkare konstnärligt uttryck, men som fortfarande - eller kanske tack vare det - har kvar en så stor känslighet och subtilitet.
journalist och konstkritiker
våren 1988